Hemma.

Nu är vi hemma, vi kom hem igår. Biopsin gick bra. V var trött och slut efter narkosen som var tyngre än den han fick när han magnet röntgades. Vi hade hoppats på provsvar, men inte. Vi vet ingenting. Vi vet inte Vad det är, men vi vet fler saker som det Inte är eller kan vara. Vad det än är så förbryllar det läkarna en del. Vi ska på svar på onsdag före Kristi himmelfärds dag. Då ska vi tillbaka till Umeå igen. Då kommer vi att få veta, då har patologerna undersökt provet och vet mer. Det fanns ingen anledning för oss att vara kvar i Ume under väntetiden, så vi fick åka hem. Att komma hem var en konstig känsla. Helt fantastiskt att träffa barnen och mommo, men samtidigt ville vi tillbaka till Umeå. Där finns ju all kunskap och alla svaren. Att komma hem och försöka leva som vanligt, det går inte nu, tankarna är nån annanstans.

Att vänta är hemskt. Vi ser på Vilmer och han är ju inte sjuk! Han är ju som vilken frisk unge som helst. Skrattar och är så lättsam och glad. Finns inget som tyder på att han skulle vara sjuk. Förutom att hans skelning glimtar till då och då..

Vi hoppas och ber. Vi önskar och önskar att allt ska bli som vanligt igen.

Där är vi nu. Väntar. Vi bara väntar. Och försöker ta dag för dag. Det är tungt.

Kram från oss 5