Jag berättade för A och V om min farfar. Vad han hette och vad han gjort och att han trodde på Gud och att han den sista tiden i livet inte hade några ben. Dom fick också se en bild på honom. Självklart blev de väldigt frågvisa om just detta att han inte hade ben.
Det var så länge sen nu.Men när jag av en slump såg bilden på farfar kändes det inte som så länge sedan ändå. Och någon orimlig tanke far förbi- Tänk om han kunde komma tillbaka för en stund? Och farmor " Mommo" som höll samman hela släkten. Tomrummet, jag kan bara tala för mig själv, men tomrummet de lämnade efter sig var så stort. Så mycket försvann med dem. Vi samlades alla i Aareavaara och många var vi:) Roligt var det och många minnen finns därifrån. Men allt det tog slut och släkten ses sällan som då, sällan eller aldrig. Jag saknar dem.
Men egentligen, man ska glädjas åt minnena man har och inte sörja över en tid som var bra, men som aldrig kommer igen.
Ha en fin dag!
1 kommentar:
Jag blev också väldigt nostalgisk när jag såg bilden på farfar på fb som lillebror lagt in. Jag kan bland känna att "ååh.. om man bara hade kunnat minnas mer av vad de sa, om man kunde varit lite äldre". Minnen bleknar av dem, speciellt av mommo. :( Minns små snuttar - som när hon kom med sin blåa bil, gratulerade på bemärkelsedan med "en enkel tulpan". Och när farfar ringde och man han säag "Hej farfar" innan han ens hunnit hämta andan för att säga något. :) Och jularna i Aarea - dem minns man. Det var tider, men som du säger: minnas och glädjas - inte sörja.
Kram
Skicka en kommentar